Slottet Auragon
I fjärran bortom djupa skogar
Ur den mark där nässlor gror
Reser sig ett slott mot månen
Slottet där de dödas själar bor….
Den dystert svarta muren utav
Vittrad marmor ännu står
Stark såsom den alltid stått sig
Genom tusenden av år….
Andar ropar till varandra
Det är döda själar som
Tagit natten i besittning
Här i slottet Auragon….
Nattens djur har här sin hemvist
Tistlar bor i mörka vrår
Spindlars väv klär tak och väggar
Fönster gapar såsom öppna sår….
Aldrig kysser morgonrodnad
Slottets tinnar eller torn
Här har natten ingen ände
Här har Mörkrets Drott sin tron.
O Castelo Auragon
Lá longe, além das florestas profundas
Do solo onde crescem as urtigas
Ergue-se um castelo em direção à lua
O castelo onde as almas dos mortos habitam....
A sombria parede negra de
Mármore desgastado ainda permanece
Forte como sempre esteve
Através de milhares de anos....
Almas chamam umas às outras
São almas mortas que
Tomaram a noite para si
Aqui no castelo Auragon....
Os animais da noite têm aqui seu lar
Cardos habitam os cantos escuros
Teias de aranha adornam teto e paredes
Janelas se abrem como feridas expostas....
Nunca beija a aurora
As torres ou os pináculos do castelo
Aqui a noite não tem fim
Aqui está o trono da Rainha das Trevas.