Nio ekskogar gammal
Kyrkklockans klang ljuder över stad och fäboby
En mässande stämma når jättelid och sankmarksdy
Smälter in i lövskogens undersköna regnbågsfärg
Och tränger djupt in i trollens hälleberg
Där sover han, den gamle trollfar, i ljuvlig dröm
Väckes av en ljudvåg han minsann aldrig glömt
Förbannar ohednad, som väckt han ur hans dvala
En illfundig, vresig stämma nu ilsket talar:
"Nio ekskogar jag sett
växa upp och ruttna ned.
Skog och berg jag länge skött -
vakat över dal och hed.
Men aldrig att jag nånsin bett
att höra om en kristen sed.
När klangen, ohednad, har dött
Slumar jag åter i fred."
Ursinnigt rusar trollfar nedför bergets kam
Mulen är skyn där ovan då han skrider fram
Men ännu ekar dock kyrkklockans dova ljud
En vacker minnelse för de som skola be till Gud
I fulländad vrede greppar trollet klippblock stort
Siktar, tar sats och slungar så mot kyrkoport
Träflisor och sten nu virvlar under solen svag
Mäktigt krossas kyrka och kristendom idag
"Nio ekskogar jag sett
växa upp och ruttna ned.
Där råndans stämma ljuvligt ljöd -
hon som över skogen rår.
Men aldrig att jag nånsin bett
att höra om en kristen sed.
Nu klangen, ohednad, är död
Till mitt berg jag åter går."
En cirkel har slutits av sagofolkets styrka
Ett bittert nederlag för dem som himmeln dyrkar
Trolltyg åter råder över molnklätt land
Där kristen boning stod, nu enbart trolska vemodsband
Nove Florestas de Carvalho
O som do sino da igreja ecoa pela cidade e pelos campos
Uma voz de canto chega ao vale e ao pântano
Se funde nas cores do arco-íris da floresta de folhas
E penetra fundo na montanha dos trolls
Lá dorme ele, o velho pai troll, em doce sonho
Acordado por uma onda sonora que nunca esqueceu
Maldições à heresia, que o tirou de seu sono
Uma voz astuta e rabugenta agora fala com raiva:
"Nove florestas de carvalho eu vi
Crescer e apodrecer.
Floresta e montanha eu cuidei por muito tempo -
Vigiando o vale e a charneca.
Mas nunca pedi que ouvisse
Sobre um costume cristão.
Quando o som, herético, morreu
Eu volto a dormir em paz."
Furioso, o pai troll desce pela crista da montanha
Nuvens cobrem o céu acima enquanto ele avança
Mas ainda ecoa o som abafado do sino da igreja
Uma bela lembrança para aqueles que vão rezar a Deus
Em plena fúria, o troll agarra uma grande rocha
Mira, toma impulso e a lança contra a porta da igreja
Lasquinhas de madeira e pedras agora giram sob o sol fraco
Poderosamente, a igreja e o cristianismo se quebram hoje
"Nove florestas de carvalho eu vi
Crescer e apodrecer.
Onde a dança dos espíritos soou docemente -
Aquela que governa a floresta.
Mas nunca pedi que ouvisse
Sobre um costume cristão.
Agora o som, herético, está morto
De volta à minha montanha eu vou."
Um círculo se fechou pela força do povo das fábulas
Uma amarga derrota para aqueles que adoram o céu
A magia dos trolls reina sobre a terra coberta de nuvens
Onde a moradia cristã estava, agora apenas laços de melancolia mágica.