Lindormen

När natten blickar mot gryning
och månen bytes mot sol
En rungande hymn, över jordhålors ymn
Så tystnar den spelande Näckens fiol

Då fryser hela naturen
ty det ilar längs dess rygg
Ur det mörka hål, ett flammande bål
där lindormen, urgammal slumrat trygg

Dess sinne är präglat av ondska
och underjorden den styr
Ur lindormens nos, ett svavelklätt os
där brinnande, vredgat etter nu pyr

Med ett skal bepansrat av hårda fjäll
som simpelt krossar svärdets klinga
Lindormen träder på stenprydd häll
lyfter sakteligen sina vingar
Beger sig ut över dimmornas dok
Uti morgon, disig, tung och gräll
Drar svansen efter sig likt ett ok
Som skrapar vasst likt en skalpell

Nu flyger den över dess himmel
som är bortglömd för all tid
Där skog och sjö, och vind och snö
i hundratals år har vilat timid

Ett förtrollat sagoväsen
som slumrat i dess hål
Men den rungande hymn, över jordhålors ymn
åter har väckt dess bävande vrål

Nu måste du galdra trollsång
du bidande, resliga skald
Ett kväde så blid, över dalgång och lid;
sålunda lindormen äro befalld

Med ett skal bepansrat av hårda fjäll
som simpelt krossar svärdets klinga
Lindormen träder på stenprydd häll
lyfter sakteligen sina vingar
Beger sig ut över dimmornas dok
Uti morgon, disig, tung och gräll
Drar svansen efter sig likt ett ok
Som skrapar vasst likt en skalpell

Nu draken drömmer stilla
av skaldens galdersång
En sövande ton, ifrån bergets tron
och lindormen slumrar åter en gång