När Döden Sträcke ut Sina Vingar
En värld och dess folk, i glädje leva
Förvirrade små själar, i ljus de treva
Leende, men ack så oförstående och svarg
Girighetens ansikte visar sitt sanna jag
Bind, själsliga vind, med bud on död och oändligt slut
Som ett kallt täcke bredes dina vingar ut
Jord, öde jord, så utplånad, karg och dyster
Som pesten tog mänskligt liv dun u slukas på din lyster
Jag öppnar min famn och vaggar dig till ro
Jag tar den sista flamman, det sista jordliga bo
Jag tar ljuset till mitt hjärta och släcker det
Jag tar era drömmar och ert hopp försvinner i evighet
Ångest och förtvivlan, djup i själen rista
På de som en gang burit ljusets gnista
Jord, öde jord, du aldrig igen ett liv kommer att få
Inga vägar, inget skymmer af hopp er kommer att nå
Quando a Morte Estende Suas Asas
Um mundo e seu povo, vivendo em alegria
Almas confusas, tateando na luz
Sorrindo, mas ah, tão incompreensivas e amargas
O rosto da ganância mostra seu verdadeiro eu
Amarra, vento da alma, com mensagens sobre a morte e o fim sem fim
Como um cobertor frio, suas asas se estendem
Terra, terra desolada, tão devastada, árida e sombria
Como a peste levou vidas humanas, você é engolida pelo seu brilho
Eu abro meus braços e embalo você para o descanso
Eu pego a última chama, o último lar terreno
Eu levo a luz para meu coração e a apago
Eu levo seus sonhos e sua esperança desaparece na eternidade
Ansiedade e desespero, profundos na alma, gravados
Sobre aqueles que um dia carregaram a centelha da luz
Terra, terra desolada, você nunca mais terá uma vida
Nenhum caminho, nada que obscureça a esperança que vocês alcançarão