Klockan Slår Sju I Sofia
Klockan slår sju i Sofia
och månen står kall upp i skyn
Från berget hörs skatorna skria
Nu far hon tillbaka till byn
Hon tar trapporna ner från sin gata
under stjärnornas blinkande spel
Men hon blinkar inte tillbaka;
Hon har nog med vartenda steg
Du kommer tillbaks, sa den gamle,
när hon dansade runt i hans rum
Du klarar dig nog, sa den andre,
och sen blev han tårögd och stum
Hur lycklig får människan vara
på en tom och öde perrong?
Hur lycklig får människan vara
över rälsens rullande sång?
Staden och natten och sorlet
Musiken och flickornas prat
Värmen från ljuset i taket
Allt var så underbart
Men vad gör det dig om jag lever
på en svart och utbrunnen vind?
Det kommer guld ur duschen i källaren,
och ibland en sjungande vind
På våren sjöng hon en solsång,
sen sjöng hon en annan om regn
Alla män visade vägen till framgång;
och den började i hennes säng
Hur tyst kan en människa vakna
naken i siden och guld?
Hur tyst kan en människa vakna;
i tårar fast solen står full?
Den sista var vacker och våldsam
Den sista var våldsam och kall
Hon fick en sommar på hispan,
och han fick ett halvår på Hall
Sen talade hon bara med katten,
tills katten fick nog och försvann
Vad gör det dig om jag sjunger om natten
om dom gråa vägarnas land
Klockan slår sju i Sofia
och månen står kall upp i skyn
Från berget hörs skatorna skria
Nu går hon tillbaka till byn
Hon tar trapporna ner från sin gata
under stjärnornas blinkande spel
Och hon blinkar faktiskt tillbaka,
och skrattar åt drömmarnas spel
A Hora é Sete em Sofia
A hora é sete em Sofia
E a lua brilha fria no céu
Do monte se ouvem as gralhas gritar
Agora ela volta pra vila
Ela desce as escadas da sua rua
Sob o brilho das estrelas a piscar
Mas ela não pisca de volta;
Ela tem o suficiente a cada passo
Você vai voltar, disse o velho,
Quando ela dançava em seu quarto
Você vai se virar, disse o outro,
E então ele ficou emocionado e mudo
Quão feliz pode ser um ser humano
Em um vagão vazio e deserto?
Quão feliz pode ser um ser humano
Com a canção que a ferrovia desperta?
A cidade e a noite e o burburinho
A música e o papo das garotas
O calor da luz no teto
Tudo era tão maravilhoso
Mas o que isso importa pra você se eu viver
Em um vento negro e queimado?
Sai ouro do chuveiro no porão,
e às vezes um vento que canta
Na primavera ela cantou uma canção do sol,
Depois cantou outra sobre a chuva
Todos os homens mostraram o caminho para o sucesso;
e ele começou na cama dela
Quão silencioso pode um ser humano acordar
Nu em seda e ouro?
Quão silencioso pode um ser humano acordar;
Em lágrimas enquanto o sol brilha pleno?
A última foi bela e violenta
A última foi violenta e fria
Ela teve um verão na hispânica,
e ele teve meio ano em Hall
Depois ela só falou com o gato,
Até que o gato se cansou e sumiu
O que isso importa pra você se eu cantar à noite
Sobre a terra das estradas cinzentas
A hora é sete em Sofia
E a lua brilha fria no céu
Do monte se ouvem as gralhas gritar
Agora ela volta pra vila
Ela desce as escadas da sua rua
Sob o brilho das estrelas a piscar
E ela realmente pisca de volta,
e ri do jogo dos sonhos