Romeo I Stocksund
Fönstret är öppet, man kan höra alla beats
Det är så det är tänkt att dom ska hitta hit
Därute är det vinter, härinne tar den slut
Ändå sitter hon i fönstret och bara tittar ut
Tomteblossen vandrar ifrån mun till mun
Hon twistar den där spliffen, hennes ögon blir en brunn
Som vill möta det där vackra, det oväntade vilda
Och dom där svarta svarta ögonen som är så obegripligt milda
Här kommer gänget ifrån Flempan, alla stjärnorna från Söder
Dom har tagit Roslagsbanan upp till ofattbara höjder
Varje gatsten, varje träd, varje infart, varje vinthund
skriker: Stick tillbaka, ni hör inte hemma i Stocksund
Dom möttes i stan, dom kom och dansade på lava
Dom måste känna det igen, dom måste ha det där tillbaka
Hon och han i kylan den där vintern i det svarta
Och gatljusen som blinkar på den tysta tomma plattan
Stockholm sjöng...
Nu öppnar hon dörren till den vackra vita villan
Hon drar honom i armen det finns ingen tid att spilla
Han säger: Abow, här skulle hela släkten kunna bo
Hon drar upp honom till sitt rum och hon skiter i vad folk tror
Nästa morgon så flyger dom till Kungsan och vandrar
Inga hus, inga människor, inga skuggor, inga andra
Men två bleka gråa ögon råkar se dom under linden
När dom kysser sönder varandra i den kalla vintervinden
och Stockholm sjunger
Jag hörde det på radion
Hennes lillebrorsa skriker: Jävla blåsta negerhora
Hennes mamma viskar: Älskling skillnaderna blir för stora
Hennes pappa håller föredrag om skilda kulturer
Ni är som olika arter, älskling - se bara på djuren
Det är kris i släkten - att den flickan bara vågar
Men nu ska hon till collage - pappa drar i alla trådar
Hon ska bli all white suburbian, där dom vet hur man gör
För att hålla allting på plats från det man föds till man dör
Stockholm sjunger, Stockholm sjunger..
Fyra ögon blinkar upp mot stjärnorna på himlen
Dom vet att det som brinner är större än det som inte brinner
Dom känner pulsarna bulta tvärs igenom denna stan
Och att hela Stockholm sjunger sådär jävla underbart
April, april - häggen står i tidig blom
Hon sitter på plats 50 men plats 51 är tom
Han står på Stockholm Syd, plötsligt hör han rälsen sjunga
Han ser henne i fönstret och vet att tåg blev gjorda för dom unga
Stockholm sjunger, Stockholm sjunger, jag hörde det på radion farväl, farväl
Romeu em Stocksund
A janela tá aberta, dá pra ouvir todos os beats
É assim que se espera que eles cheguem aqui
Lá fora é inverno, aqui dentro tá acabando
Ainda assim, ela tá na janela só olhando pra fora
Os fogos de artifício vão de boca em boca
Ela enrola aquele baseado, os olhos dela viram um poço
Que quer encontrar o belo, o inesperado e selvagem
E aqueles olhos pretos, pretos, que são tão incompreensivelmente suaves
Aqui vem a galera de Flempan, todas as estrelas do Sul
Eles pegaram o trem de Roslagsbanan até alturas inacreditáveis
Cada pedra da calçada, cada árvore, cada entrada, cada cão de caça
grita: Voltem, vocês não pertencem a Stocksund
Eles se encontraram na cidade, vieram dançar na lava
Eles devem sentir isso de novo, devem querer aquilo de volta
Ela e ele no frio daquele inverno escuro
E as luzes da rua piscando na placa silenciosa e vazia
Estocolmo cantou...
Agora ela abre a porta da linda casa branca
Ela puxa ele pelo braço, não tem tempo a perder
Ele diz: Caraca, aqui toda a família poderia morar
Ela o leva pro quarto e não tá nem aí pro que os outros pensam
Na manhã seguinte, eles voam pra Kungsan e passeiam
Sem casas, sem pessoas, sem sombras, sem outros
Mas dois olhos cinzentos pálidos acabam vendo eles sob o lírio
Enquanto se beijam no vento frio de inverno
E Estocolmo canta
Eu ouvi isso no rádio
O irmãozinho dela grita: Filha da puta, negra idiota
A mãe dela sussurra: Amor, as diferenças estão ficando grandes demais
O pai dela faz palestra sobre culturas diferentes
Vocês são como espécies diferentes, amor - olha só os animais
Tem crise na família - como essa garota se atreve
Mas agora ela vai pra faculdade - o pai puxa todas as cordas
Ela vai se tornar a suburbana branquíssima, onde eles sabem como fazer
Pra manter tudo no lugar do nascimento até a morte
Estocolmo canta, Estocolmo canta...
Quatro olhos piscam pra as estrelas no céu
Eles sabem que o que queima é maior do que o que não queima
Eles sentem os pulsos batendo através dessa cidade
E que toda Estocolmo canta de um jeito tão maravilhoso
Abril, abril - a flor de sabugueiro tá em flor
Ela tá na cadeira 50, mas a 51 tá vazia
Ele tá na Estocolmo Sul, de repente ouve os trilhos cantando
Ele a vê na janela e sabe que trens foram feitos pra quem é jovem
Estocolmo canta, Estocolmo canta, eu ouvi isso no rádio, adeus, adeus