Suicidiums Evinnerliga Bävan
Blacka skepnader kuvade under nattens firmament
Ångesten, din arvedel, tjänar nu som ledsagare
Färden bär över detta livlösa och karga landskap
Dess dystra natur återspeglar själens allra innersta
Isande likt mänskans växande likgiltighet
Bärs självmördarnas hjärtskärande hymner
Uppstigen ur ovigd jord, förevigt fördömda
Att uppleva självspillans upprepande vånda
Infekterade sår dryper av ånger och röta
Nackar bryts, men bringar ej dödens svepning
Evinnerlig bävan tyngre än sinnlig pina
Hopplösheten gallskriker i morbid unison
Bröstets sista glöd tynar och falnar bort
Olust sipprar in och kväver livets gnista
Till Acherons stränder, över dess grumliga källa
Kan rösten din höras, vida och jämrandes
O Medo Eterno do Suicídio
Sombras negras se curvam sob o firmamento da noite
A angústia, sua herança, agora serve como companhia
A jornada atravessa esta paisagem sem vida e árida
Sua natureza sombria reflete o mais profundo da alma
Gélido como a crescente indiferença humana
Carrega os hinos dilacerantes dos suicidas
Ergam-se da terra não consagrada, eternamente condenados
A vivenciar a dor repetitiva do autoesbanjamento
Feridas infectadas gotejam arrependimento e podridão
Pescoços se quebram, mas não trazem o sopro da morte
Um medo eterno mais pesado que a dor sensorial
A desesperança grita em uníssono mórbido
A última chama do peito se apaga e desvanece
A aversão infiltra-se e sufoca a centelha da vida
Às margens do Acheron, sobre sua fonte turva
Sua voz pode ser ouvida, distante e lamentosa