Flunitrazepam

Jag föddes liten och blå, precis som en människa

Jag skapades av, ett team av de främsta hjärnorna på Hoffman la Roche i Schweiz

som hellre ville tjäna en slant, än gjorde nått åt AIDS

Min uppgiften löd, du ska få folk å sova om man tar dig ska det känns som om man fått en gåva

Så de packade ner mig, och alla mina bröder, och skeppa oss ut till alla som behövde

Till slut så hamna vi på, en hylla på ett sjukhus

Varningen sa blanda oss och du får ett sjukt rus, men när vi skrevs ut var det till en ensam själ

Som bar på en krossad dröm om att få leva väl, hon slets ihjäl kunde knappt försörja sin son

Fattigdomen var ett faktum som höjde nivån

Både stress och oro som höll henne vaken, hon tiggde till doktorn om han kunde göra nåt åt saken

Och doktorn sa är det svårt, ja då tar du två så hamna jag där stående i hennes badrumsskåp

Dom kallar mig en sövare

Dom kallar mig bedövare

Och säljer mig och sväljer mig jag är en riktig dödare

Alla vill ha mig för jag är så populär

Ingen är billigare på gatan än roppen är

Alla vill ta mig glömma bort sina problem

Men jag vet för jag förvandlar era hjärtan till sten

Men ni vill ha mig ty jag är så populär

Ingen är billigare på gatan än roppen är

Och kvinnan hade en son, han var väl sexton

Även han med problem, eller så sa rektorn

Han fick bara skäll, (öh) inget vänligt prat

Han var dum han var lat, det var ett ständigt tjat

Och sonen var trött, och önskade helst av allt att fly

Men rektorn va sträng, och sa han hade fel attityd

Han fick bottenbetyg, han var stökig och bråkig

Han rökte i smyg, och han skötte sig dåligt

Hans kassa självkänsla, växte till hat

Rektorn tog näven i bordet och sa kom ej tillbaks

Rektorn ringde hem till Jens mamma med detsamma

Och berättade bland annat att han var mäktigt förbannad

Så mamma behöver nu äta två av mina blå bröder

För att få det gå över hon står, och gråter och blöder

Vid badrumsskåpet, med Rohypnollådan i handen

Hon tappa den på golvet det var där sonen fann den (ey yo)

Sonen vaknar tidigt och går in på dasset

Han hittar mig på golvet, och sköljer ner mig med vatten

Han stapplar in i köket, och hittar mammas vodka

Han dricker allt han orkar, så förbannat korkat

För jag och spriten blandas i magen så rakt upp i hjärnan

Jag börjar få honom att känna sig svag och avskärmad

Han tittar sig i spegeln, men hans ögon är blanka

Han försökar å fatta men får rätt grötiga tankar

Nu känns det som hatet han bär på kommer explodera

Han resonerar, allt är bara rektorns fel, att han är så jävla förbannad

Känner sig helt förtappad han plockar fram en kniv och han försöker gå men han vacklar

Han trillar ihop råkar, sticka kniven i magen

Mamman hör ljudet och springer ut i köket yrvaken

Hon gallskriker högt nog att höras i Schweiz

Ironiskt att det krävs så lite att förstöra sig själv

Dom kallar mig en sövare

Dom kallar mig bedövare

Och säljer mig och sväljer mig jag är en riktig dödare

Alla vill ha mig för jag är så populär

Ingen är billigare på gatan än roppen är

Alla vill ta mig glömma bort sina problem

Men jag vet för jag förvandlar era hjärtan till sten

Men ni vill ha mig ty jag är så populär

Ingen är billigare på gatan än roppen är

Så bara glöm dina problem, jag gör ditt hjärta till en sten

Och vill du fly så bara ta, för jag är billigast i stan

Och jag har flera många namn, jag söver ner ert långa land

Så glöm bort allting som e bra, om de e mig som du vill ha (ha, ha, ha)

Eu nasci pequeno e azul, igual a um humano

Fui criado por uma equipe das mentes mais brilhantes da Hoffman la Roche na Suíça

Que preferiam ganhar uma grana, do que fazer algo contra a AIDS

Minha missão era, fazer as pessoas dormirem, se você me tomar, vai parecer que ganhou um presente

Então me embalaram, e todos os meus irmãos, e nos mandaram para quem precisava

No final, acabamos numa prateleira de um hospital

O aviso dizia para misturar e você teria uma viagem insana, mas quando fomos liberados, foi para uma alma solitária

Que carregava um sonho quebrado de viver bem, ela se desgastava, mal conseguia sustentar seu filho

A pobreza era um fato que elevava a pressão

Tanto estresse e preocupação que a mantinham acordada, ela implorava ao médico se ele podia fazer algo

E o médico disse que era difícil, então você toma dois, e eu acabei lá, parado no armário do banheiro dela

Eles me chamam de sonífero

Eles me chamam de anestésico

E me vendem e me engolem, eu sou um verdadeiro assassino

Todo mundo me quer porque eu sou tão popular

Ninguém é mais barato na rua do que eu sou

Todo mundo quer me usar para esquecer seus problemas

Mas eu sei que eu transformo seus corações em pedra

Mas vocês me querem porque eu sou tão popular

Ninguém é mais barato na rua do que eu sou

E a mulher tinha um filho, ele devia ter uns dezesseis

Ele também tinha problemas, ou pelo menos foi o que disse o diretor

Ele só levava bronca, (êh) nada de conversa amigável

Ele era burro, ele era preguiçoso, era uma ladainha constante

E o filho estava cansado, e desejava de todo coração fugir

Mas o diretor era rígido, e disse que ele tinha a atitude errada

Ele tirou notas baixas, era bagunceiro e briguento

Ele fumava escondido, e não se comportava bem

Sua autoestima em baixa, cresceu em ódio

O diretor bateu a mão na mesa e disse para não voltar mais

O diretor ligou para a mãe do Jens na mesma hora

E contou, entre outras coisas, que ele estava muito puto

Então a mãe agora precisa tomar dois dos meus irmãos azuis

Para que isso passe, ela está lá, chorando e sangrando

Perante o armário do banheiro, com a caixa de Rohypnol na mão

Ela deixou cair no chão, foi aí que o filho a encontrou (ei, yo)

O filho acorda cedo e vai para o banheiro

Ele me encontra no chão e me desce com água

Ele cambaleia até a cozinha e encontra a vodka da mãe

Ele bebe tudo que consegue, tão maldito e burro

Porque eu e a bebida nos misturamos na barriga e subimos direto para o cérebro

Começo a fazê-lo se sentir fraco e isolado

Ele se olha no espelho, mas seus olhos estão vazios

Ele tenta entender, mas seus pensamentos estão confusos

Agora parece que o ódio que ele carrega vai explodir

Ele raciocina, tudo é culpa do diretor, por ele estar tão puto

Se sente completamente perdido, pega uma faca e tenta sair, mas está tonto

Ele cai e acidentalmente enfia a faca na barriga

A mãe ouve o barulho e corre para a cozinha, ainda sonolenta

Ela grita alto o suficiente para ser ouvida na Suíça

Irônico que é preciso tão pouco para se destruir

Eles me chamam de sonífero

Eles me chamam de anestésico

E me vendem e me engolem, eu sou um verdadeiro assassino

Todo mundo me quer porque eu sou tão popular

Ninguém é mais barato na rua do que eu sou

Todo mundo quer me usar para esquecer seus problemas

Mas eu sei que eu transformo seus corações em pedra

Mas vocês me querem porque eu sou tão popular

Ninguém é mais barato na rua do que eu sou

Então apenas esqueça seus problemas, eu transformo seu coração em pedra

E se você quiser fugir, é só pegar, porque eu sou o mais barato da cidade

E eu tenho muitos nomes, eu faço vocês dormirem em todo o país

Então esqueçam tudo que é bom, se é de mim que vocês querem (ha, ha, ha)