Att Bygga En Ruin
Kollaps är tillstandet vid alla koordinater
När ridan gar upp pa naivitetens teater
När moder jords talamod tryter,
När människan kväver hennes blom
Da, världsalltets väldiga kör ryter
Och förkunnar sin fatala dom
Fördärvets hammare slar med allt tyngre slag
Likt den i kakofonins smedja
Där röken ligger tät bade natt och dag
Som en atbörd för att vi smider ödeläggelsens kedja
Elden spyr ut sitt vildröda sken
Och förbränner markens hjärta
Flammor som dansar over mortalitetens scen
Tills allt är förbränt och höljt i svärta
En vidsträckt öken kryper fram där det har böljat ett skimrande hav
Landskapets själ är förvänd och spräckt
Av mänsklig hand skulpteras sa naturens grav
Tills världen pryds av kaosets ordensdräkt
Gra är varje fjäril, kall är varje äril
Och skuggor tränger bort ljuset
Skogar har börjat blöda, kvävd är varje gröda
Och tömt är visdomskruset
Alla ängar har mist sin forna prakt,
Enfaldighetsharpans strängar ljuder I denna trakt
Där livlöshetens stjärna brinner
Med ett kallt sken som vi aldrig övervinner
Construindo uma Ruína
O colapso é o estado em todas as coordenadas
Quando a jornada sobe no teatro da ingenuidade
Quando a paciência da Mãe Terra se esgota,
Quando a humanidade sufoca sua flor
Então, o imenso coro do universo ruge
E proclama seu veredito fatal
O martelo da destruição golpeia com cada vez mais força
Como na forja da cacofonia
Onde a fumaça se acumula densa tanto de noite quanto de dia
Como um fardo para que forjemos a corrente da devastação
O fogo cospe sua luz vermelha selvagem
E queima o coração da terra
Chamas que dançam sobre o palco da mortalidade
Até que tudo esteja queimado e envolto em escuridão
Um deserto vasto se arrasta onde antes havia um mar cintilante
A alma da paisagem está distorcida e rachada
Pela mão humana, a sepultura da natureza é esculpida
Até que o mundo seja adornado com o manto do caos
Cinza é cada borboleta, fria é cada lágrima
E sombras afastam a luz
Florestas começaram a sangrar, sufocada está cada colheita
E vazio está o cálice da sabedoria
Todos os campos perderam seu antigo esplendor,
As cordas da tolice ecoam nesta região
Onde a estrela da inanição brilha
Com um brilho frio que nunca superamos