Märk Hur Vår Skugga
Märk hur vår skugga, märk, Movitz mon frere,
inom ett mörker sig slutar,
hur guld och purpur i skoveln, där,
byts till guld och klutar.
Vinkar Charon från sin brusande älv,
och tre gånger sen dödgrävaren själv,
mer du din druvan din ryster.
Därför, Movitz, kom hjälp mig och välv
gravvård över vår syster!
Lillklockan klämtar till storklockans dön,
lövad står kantorn i porten
och till de skrålande gossarnas bön
helgas denna orten.
Vägen opp till templets griftprydda stad
kantas mellan rosors gulnade blad,
multnande plankor och bårar;
till dess den långa och svartklädda rad
mjukt sig bugar i tårar.
Så gick till vila, från slagsmål och bal,
grälmakar Löfberg, din maka,
ej mer från gräset långhalsig och smal
hon än glor tillbaka.
Hon från Dantobommen skildes i dag
och med henne alla lustiga lag.
Vem skall nu flaskan befalla?
Torstig var hon och urtorstig är jag;
vi är torstiga alla.
(Ack längtansvärda, och bortskymda skjul
under de susande grenar,
där tid och döden en skönhet och ful
till ett stoft förenar!
Till dig aldrig avund sökt någon stig;
lyckan, eljest uti flykten så vig,
aldrig kring grifterna ilar.
Ovän där väpnad, vad synes väl dig,
bryter fromt sina pilar.)
Veja Como Nossa Sombra
Veja como nossa sombra, veja, Movitz meu irmão,
no escuro se encerra,
como ouro e púrpura na pá, lá,
se transformam em ouro e trapos.
Charon acena de seu rio turbulento,
e três vezes então o coveiro em si,
mais você, sua uva, sua tremedeira.
Por isso, Movitz, venha me ajudar e erguer
a lápide sobre nossa irmã!
O sino pequeno toca para o grande sino,
com folhas o cantor está na porta
e para a oração dos meninos cantores
sagrada é esta terra.
O caminho até a cidade adornada de túmulos
é cercado entre folhas amarelas de rosas,
madeiras apodrecendo e caixões;
até que a longa fila vestida de preto
se curva suavemente em lágrimas.
Assim descansou, de brigas e bailes,
Löfberg, o briguento, sua esposa,
não mais do gramado alta e magra
ela olha para trás.
Ela se despediu de Dantobommen hoje
e com ela todos os divertidos grupos.
Quem agora vai comandar a garrafa?
Ela estava sedenta e eu estou sedento;
estamos todos sedentos.
(Ah, desejáveis e escondidos abrigos
sob os ramos sussurrantes,
donde tempo e morte unem beleza e feiúra
a um pó!
Para você nunca a inveja buscou um caminho;
a sorte, de outra forma tão ágil na fuga,
jamais corre ao redor dos túmulos.
Inimigo armado, o que te parece bem,
quebra humildemente suas flechas.)