Psalm i Januari
Fenomena, Du står tidlös mellan björkarna i frostat vinterhår.
Fenomena, Du är tusental av nykterhet, och svaren där jag går.
Lika jungfrulik som morgonen, om våren, bortom stan.
Lika liten som ett sommarregn, för dom som inte hörde vad Du sa.
Här lever drömmen om "det största", som en bubblande vulkan.
Jag går och säger till mig själv: Snart är det vår. Då faller regnet, inte jag.
Fenomena, Du är vakan över mänskobyn, och flykten därifrån.
Fenomena, Dina änglar sjunger kärlek, under månen, ner vid ån.
Här växer tystnaden till vakuum, i betong och korridor;
vi glömde björkarna, och änglarna i snön. Och vissa tror att Du försvann.
Glömskan härjar fritt och spottar skräck på fröken Svår.
Och Hjärter Dam går runt och kämpar för att inte bli nånting man tar sig an.
Fenomena, Du är lugnet som en söndag sprider ut på alla torg.
Fenomena, Du predikar lika brinnande om glädje, som om sorg.
Lika självklart spricker isen, som den frusit till en gång,
och Du spelar skådespelet gång på gång. Men har vi lärt oss nånting alls?
Det är nätt och jämt att vi kan älska i betong,
och lika hårt, som Dina änglar sjunger vackert, stramar glömskan om min hals.
Fenomena, Du står tidlös mellan björkarna, och sträcker ut Din hand.
Fenomena, Du är Leva, låta leva, lite lugn i Leva land.
Lika jungfrulik som morgonen, om våren, bortom stan.
Lika väldig som ett åskmoln, när Du dånar över sovande kvarter.
Här lever drömmen om "det största", som en bubblande vulkan.
Snart spricker isen över ån. Du viskar tyst: Långt bortom rikedom finns mer.
Salmo de Janeiro
Fenomena, você está atemporal entre os bétulas com o cabelo de inverno congelado.
Fenomena, você é milhares de sobriedade, e as respostas onde eu vou.
Tão pura quanto a manhã, na primavera, além da cidade.
Tão pequena quanto uma chuva de verão, para aqueles que não ouviram o que você disse.
Aqui vive o sonho do "maior", como um vulcão borbulhante.
Eu ando dizendo a mim mesmo: em breve será primavera. Então a chuva cai, não eu.
Fenomena, você é a vigilância sobre a aldeia humana, e a fuga dela.
Fenomena, seus anjos cantam amor, sob a lua, perto do rio.
Aqui o silêncio cresce em vácuo, em concreto e corredor;
esquecemos as bétulas, e os anjos na neve. E alguns acreditam que você desapareceu.
O esquecimento reina livre e cospe terror na senhorita Difícil.
E a Dama de Copas anda por aí lutando para não se tornar algo que se pega.
Fenomena, você é a calma que um domingo espalha por todas as praças.
Fenomena, você prega com a mesma paixão sobre alegria, como sobre tristeza.
Tão naturalmente o gelo se quebra, como ele havia congelado uma vez,
e você encena a peça repetidamente. Mas aprendemos algo?
É difícil amar em concreto,
e tão forte, como seus anjos cantam bonito, o esquecimento aperta meu pescoço.
Fenomena, você está atemporal entre as bétulas, e estende sua mão.
Fenomena, você é Viver, deixar viver, um pouco de calma na terra do Viver.
Tão pura quanto a manhã, na primavera, além da cidade.
Tão imensa quanto uma nuvem de tempestade, quando você troveja sobre os bairros adormecidos.
Aqui vive o sonho do "maior", como um vulcão borbulhante.
Em breve o gelo vai se romper sobre o rio. Você sussurra suavemente: Longe da riqueza, há mais.