Rusningstrafik
Duvorna går runt och pickar smulor i betongen
där jag står;
väntande i tunnelbanedån.
Ja, dom, som skulle vara fredssymboler, skiter på
perongen.
Och jag förstår.
Jag skulle själv gjort samma sak, om jag kunde
flyga härifrån.
Jag antar att Du går till någon ödslig krog inatt;
denna mörka natt.
Det är ett sätt att stänga av.
Det hänger nån slags boxershortsmodell i alla
fönster
där jag går,
och undrar om jag vill se ut som han.
Ja, det, som skulle va' kalsonger, blir en pil i våra
mönster;
hur vi mår
beror på vad det står;
att: Sån är kvinna, sån är man.
Jag antar att Du gömmer Dig under täcket nu
inatt;
denna kalla natt.
Det är ett sätt att stänga av.
Och där kan tankarna få tänka som dom vill.
Där finns inga flimmerljus som hjälper till.
I tunnelbanedån dövas dom inre, tysta skriken.
Det är svårt att få en plats här
i rusningstrafiken.
Allting går så fort. Sen nån har sagt att tid är
pengar
går vi på.
Fast tiden är väl gratis, vad jag vet.
Sömntabletter tycks va effektivare än sängar.
Sen närdå?
Vi irrar vidare i rusningen, i varsin ensamhet.
Jag antar att Du proppar hjärnan full med
Panodil
och Cipramil.
Det är ett sätt att hänga med.
Och prylarna far runt och slickar sår som aldrig
läker.
Rulla på.
Orsaken vill ingen ens förstå.
För nån har sagt att har man gott om pengar är
man säker.
För vadå?
Jag menar kylan, mörkret, stan och stressen hittar Dig ändå.
Jag antar att Du längtar ut till skogen då och då.
Det verkar så.
Där man kan slippa hänga med.
Och där kan fötterna få ströva som dom vill.
Där hjälper inga tåg och rulltrappor till.
I tunnelbanedån dövas dom inre, tysta skriken.
Det är svårt att få en plats här
i rusningstrafiken.
Ja, människor går runt och pickar smulor i
betongen
på ackord.
Och rusandes i tunnelbanedån.
Vi, som skulle vara människor, blir stoft i
konkarongen.
Själavård
skjuts upp till efter döden,
när vi flugit härifrån.
Jag antar att Du vänjer Dig. Jag antar att Du vet;
ensamhet:
Det är det enda vi har kvar.
Trânsito Caótico
As paredes vão girando e picam migalhas no concreto
onde estou;
aguardando no barulho do metrô.
Sim, eles, que deveriam ser símbolos de paz, cagam na
plataforma.
E eu entendo.
Eu também teria feito o mesmo, se pudesse
voar pra longe daqui.
Eu imagino que você vai pra algum bar deserto essa noite;
essa noite escura.
É uma forma de desligar.
Tem um tipo de modelo de cueca em todas as
janelas
onde passo,
e me pergunto se quero parecer com ele.
Sim, o que deveria ser calcinhas, se torna uma seta nos nossos
padrões;
como nos sentimos
depende do que está escrito;
que: Assim é a mulher, assim é o homem.
Eu imagino que você está se escondendo debaixo do cobertor agora
essa noite;
essa noite fria.
É uma forma de desligar.
E lá os pensamentos podem pensar como quiserem.
Não há luzes piscando que ajudem.
No barulho do metrô, os gritos internos e silenciosos são abafados.
É difícil encontrar um lugar aqui
no trânsito caótico.
Tudo acontece tão rápido. Desde que alguém disse que tempo é
dinheiro
continuamos.
Embora o tempo seja de graça, pelo que sei.
Comprimidos para dormir parecem ser mais eficazes que camas.
Desde quando?
Continuamos perdidos na correria, cada um na sua solidão.
Eu imagino que você enche a cabeça de
Panodil
e Cipramil.
É uma forma de acompanhar.
E as coisas vão e vêm, lambendo feridas que nunca
cicatrizam.
Rola pra frente.
Ninguém quer entender a razão.
Porque alguém disse que se você tem dinheiro, está
seguro.
Mas pra quê?
Quero dizer, o frio, a escuridão, a cidade e o estresse te encontram de qualquer jeito.
Eu imagino que você anseia por sair pra floresta de vez em quando.
Parece assim.
Lá você pode escapar da correria.
E lá os pés podem vagar como quiserem.
Não há trens ou escadas rolantes que ajudem.
No barulho do metrô, os gritos internos e silenciosos são abafados.
É difícil encontrar um lugar aqui
no trânsito caótico.
Sim, as pessoas andam por aí picando migalhas no
concreto
em acordos.
E correndo no barulho do metrô.
Nós, que deveríamos ser humanos, nos tornamos poeira na
lata de lixo.
Cuidado da alma
é adiado até depois da morte,
quando tivermos voado pra longe daqui.
Eu imagino que você se acostuma. Eu imagino que você sabe;
solidão:
É a única coisa que nos resta.