Under månen
fru Bast hälsade på den natten fri från alla domedagsdressyrer
månen stod i zenit över ån
i Dionysos vinkapell satt älvorna och skåla med satyrer
och vi hylla vår förgängelsedemon
det var sommar och du skulle härifrån
och jag såg bjälken i mitt öga men sån insikt hjälper föga
när Freja plockat ut sitt honorar
då vill man skrika börja om och stanna kvar
men vem hör en sådan sliten kommentar?
inga svar
men stjärnor föll och älvor höll oss fångna i ett avsked under månen
domedagsprofeter satt och grät
och orden om försoning fick sitt liv som aldrig hörts i telefonen
en kyss i Dionysos tête-a-tête
ett snedsteg av förlåt som jag förlät
för månen har en kraft som förnuftet aldrig haft och aldrig får
och då går det som det går
sen vill jag skriva allt jag sett så nån förstår
fast inga toner kan förklara hur jag mår
och det blev sent och det blev tyst
och när Bacchus hade kysst oss blev du rädd och jag blev stel
och du sa allt det här är fel
men alla älvor höll oss kvar och nu var döden uppenbar vid vårat avsked under månen
och timmarna vi hade och som gick försvann med tanken bort i dimman
vi vände innan Venus syntes klart
och landa i en säng med valda ord och såg vår sista vargatimme
satyrer vände hem från fläkt och fart
det va lugnt och tyst men knappast underbart
för är man trött på ensamhet har tystnad mist sin dignitet
nu var vi två men ensamheten gav sig på
och den anföll med ett tal om allt jag inte kunde få
och du såg det men du bad mig inte gå, men förstå
och det vart en sekund av evighet och en sekund av osynliga tårar
i Dionysos dissonans
en sekund var klarsynt och förstod att jag var en av tusen dårar
som hoppas harmoni och tolerans
men letar så febrilt i älvors dans
så jag gick hem så konsekvent till mig och mina instrument
och sagan fick det slut den skulle ha
men det var sommar då och natten blev ju bra så det va vackert
men det såg jag först idag
och när jag vandrar ut ikväll till Dionysos vinkapell och ser satyrer höja glas
och älvor dansa i extas
jag vinglar sakta ner till ån och sänder hälsning därifrån till en drottning under månen
Sob a Lua
A senhora Bast me visitou naquela noite livre de todas as amarras do apocalipse
A lua estava no zênite sobre o rio
No templo de Dionísio, as fadas brindavam com os sátiros
E nós celebramos nosso demônio da efemeridade
Era verão e você ia embora
E eu vi a trave no meu olho, mas essa percepção não ajuda em nada
Quando Freja pegou seu pagamento
A gente quer gritar para recomeçar e ficar
Mas quem escuta um comentário tão desgastado?
Sem respostas
Mas estrelas caíam e as fadas nos mantinham presos em uma despedida sob a lua
Profetas do apocalipse choravam
E as palavras de reconciliação ganharam vida como nunca se ouviu ao telefone
Um beijo no tête-à-tête de Dionísio
Um deslize de perdão que eu perdoei
Pois a lua tem um poder que a razão nunca teve e nunca terá
E assim as coisas acontecem como acontecem
Então eu quero escrever tudo que vi para que alguém entenda
Mesmo que nenhuma nota possa explicar como me sinto
E ficou tarde e ficou silencioso
E quando Baco nos beijou, você ficou assustada e eu fiquei paralisado
E você disse que tudo isso estava errado
Mas todas as fadas nos seguravam e agora a morte era evidente na nossa despedida sob a lua
E as horas que tivemos e que passaram se foram com o pensamento na névoa
Nós viramos antes de Vênus aparecer claramente
E caímos em uma cama com palavras escolhidas e vimos nossa última hora de lobo
Os sátiros voltaram para casa da brisa e da velocidade
Estava calmo e silencioso, mas de jeito nenhum maravilhoso
Pois se você está cansado da solidão, o silêncio perdeu sua dignidade
Agora éramos dois, mas a solidão atacava
E ela veio com um discurso sobre tudo que eu não podia ter
E você viu isso, mas não me pediu para ir, mas para entender
E foi um segundo de eternidade e um segundo de lágrimas invisíveis
Na dissonância de Dionísio
Um segundo foi claro e entendeu que eu era um entre mil tolos
Que esperam harmonia e tolerância
Mas procuram tão freneticamente na dança das fadas
Então eu fui para casa, tão coerente comigo e meus instrumentos
E a história teve o fim que deveria ter
Mas era verão então e a noite foi boa, então foi bonito
Mas eu só percebi isso hoje
E quando eu caminho esta noite até o templo de Dionísio e vejo sátiros levantando copos
E fadas dançando em êxtase
Eu vou cambaleando lentamente até o rio e envio saudações de lá para uma rainha sob a lua