Låg
tv-n går på med ett jävla hallå. Nu flaxar gamarna omkring i våran eter.
Den ena är loj och den andra är skoj som kan undvika väsentligheter.
Är Du trendig och hipp, så har Du gjort Dig ett klipp.
Sen kan Du lira lite pop och hålla masken.
Är Du kvasi och blasé så kan Du flina och le
och sprida noja bland dom levande patrasken.
Samma innehållslösa våg. Samma giriga mygel och båg.
Så länge skiten har publik i sin popfabrik så är jag låg.
En lek med attribut; jag stänger av och går ut.
Åker till stan och slungas runt i korridorljus.
Jag är vilsen och skraj och kommer in på nåt partaj
lika mysigt som ett obemannat dårhus.
Här är kylan total, varje blick är så sval.
Säg, finns det värme här på denna glaciären?
Jag får nåt kryptiskt svar från en tjej som söker karl,
och som fingrar så nervöst i necessären.
Samma karga, isande våg. Samma desperata känslobåg.
Så länge dansen har en chans att bli en storfinans så är jag låg.
Skit! Skit! Vad är det för en jävla elit som florerar?
Drog! Drog! Ge mig nåt för jag är så låg så jag imploderar.
Men jag biter och ler, tar en ljummen öl och ser
samma torra skådespel som på min tv.
Fast jag försöker mig på att vara med och förstå
så är jag nå så jävla skitförbannat breve.
För jag är smuts och latrin uti trendhierarkin.
Det kan jag ta. Men alla dessa kalla blickar
är ju bara misär. Vem tjänar på det här,
säger jag och ser hur Mammon står och nickar.
Samma rädda-dig-själv-monolog. Samma "Älska på eget bevåg".
Så länge Mammon rycker fram med sitt partiprogram så är jag låg.
Det är tävling och betyg och massa mygel i smyg.
Och allt går runt på en dröm som är förljugen.
Med konstgjorda svar står veckopressen kvar
och lever gott på att vi ständigt tappar sugen.
Och tv-n går på med ett jävla hallå.
Men i helvete att nån är där för Din skull.
För varje gång Du tappar tron tjänar Stenbeck en miljon.
Hurra! Du vet väl om att Du är värdefull?!
Samma skitiga, sviniga våg. Samma utstuderade båg.
Så länge mygel är ett mått på vårat underskott så är jag låg.
Profit! Profit! Det finns en jävla massa skit som cirkulerar.
Låg! Låg! Det finns så mycket girigt båg så man kreverar.
Men jag kryper hem igen och drar ner min persienn.
Släcker ner och lägger svansen mellan bena.
Jag är en looser, i ett spel, som blivit låg och spelat fel,
och vänder hem både frusen och allena.
Och tv-n går på med ett jävla hallå.
Både i burken och i verkligheten.
Och med konstgjorda svar står veckopressen kvar
och sprider nojor över hela planeten.
Samma karga, isande våg. Samma giriga mygel och båg.
Så länge skiten har publik i sin popfabrik så är jag låg.
Så länge dansen har en chans att bli en storfinans så är jag låg.
Så länge mygel är ett mått på vårat underskott så är jag låg.
Så länge Mammon rycker fram med sitt partiprogram så är jag låg!
Baixo
a tv tá ligada com um barulho do caralho. Agora os urubus tão voando na nossa frequência.
Um tá devagar e o outro é brincalhão, que consegue evitar o que realmente importa.
Se você é descolado e tá na moda, então você se deu bem.
Aí você pode tocar um pop e manter a pose.
Se você é meio blasé e sem graça, pode sorrir e rir
e espalhar paranoia entre essa galera viva.
Mesma onda sem conteúdo. Mesma ganância e trapaça.
Enquanto a merda tiver público na sua fábrica de pop, eu tô embaixo.
Um jogo com atributos; eu desligo e saio.
Vou pra cidade e sou jogado na luz do corredor.
Tô perdido e com medo e acabo entrando em alguma festa
tão aconchegante quanto um manicômio vazio.
Aqui o frio é total, cada olhar é tão gelado.
Diz aí, tem calor aqui nesse glaciar?
Recebo uma resposta meio enigmática de uma mina que procura um cara,
e que mexe nervosamente na necessaire.
Mesma onda gélida e cortante. Mesma curva emocional desesperada.
Enquanto a dança tiver chance de ser uma grande grana, eu tô embaixo.
Merda! Merda! Que tipo de elite é essa que tá por aí?
Droga! Droga! Me dá algo porque eu tô tão embaixo que vou implodir.
Mas eu mordo e sorrio, pego uma cerveja morna e vejo
o mesmo teatro seco que tá na minha tv.
Mesmo tentando participar e entender,
me sinto tão caralho frustrado.
Porque eu sou sujeira e esgoto na hierarquia das tendências.
Isso eu aguento. Mas todos esses olhares frios
são só miséria. Quem se beneficia com isso,
digo eu, vendo Mammon acenar.
Mesma monólogo de se salvar. Mesma "Ame por conta própria".
Enquanto Mammon avança com seu programa, eu tô embaixo.
É competição e notas e muita trapaça escondida.
E tudo gira em torno de um sonho que é uma farsa.
Com respostas artificiais, a revista semanal permanece
vivendo bem enquanto a gente perde a vontade.
E a tv tá ligada com um barulho do caralho.
Mas que se dane, ninguém tá lá por você.
Porque cada vez que você perde a fé, Stenbeck ganha um milhão.
Parabéns! Você sabe que é valioso?!
Mesma onda suja e nojenta. Mesma trapaça calculada.
Enquanto a trapaça for medida do nosso déficit, eu tô embaixo.
Lucro! Lucro! Tem uma porrada de merda circulando.
Baixo! Baixo! Tem tanta ganância que dá pra explodir.
Mas eu volto pra casa e fecho a persiana.
Apago tudo e coloco o rabo entre as pernas.
Sou um perdedor, num jogo, que ficou embaixo e jogou errado,
e volto pra casa tanto congelado quanto sozinho.
E a tv tá ligada com um barulho do caralho.
Tanto na tela quanto na vida real.
E com respostas artificiais, a revista semanal permanece
espalhando paranoias pelo planeta todo.
Mesma onda gélida e cortante. Mesma ganância e trapaça.
Enquanto a merda tiver público na sua fábrica de pop, eu tô embaixo.
Enquanto a dança tiver chance de ser uma grande grana, eu tô embaixo.
Enquanto a trapaça for medida do nosso déficit, eu tô embaixo.
Enquanto Mammon avança com seu programa, eu tô embaixo!