Bergtagen
En skogman så bold över myrarna ströva
Mot skogshjärtat högt över kärrmarkens mo
En plats han söker som ångest bedöva
Där han kan finna sin bergtagna ro
Vid irrblockets fot han sig satte att vila
När höstskymningsdansen i skyn tar sin gång
Mot väst synes röken från masugn och mila
Hör, granskogens mylla små röster frigör
Manar och lockar mot trollbergets topp
Ur underjords dunkel en viskning så skör
Med dimhöljda skrudar de stiga nu opp
Han väckes till liv utav visor som ömt
Runt själen hans väver sitt snärjande fång
De småväxta väsen som hällberget gömt
Tager hans hand uti vargnatten lång
På hastig färd där malmfrosar rann
Längs vitterstråk gömda med skogsrå i hand
Man aldrig igen honom återfann
Ty till döden han vila i gygrornas land
Encantado
Um homem da floresta tão ousado
Pelas charnecas a vagar
Em busca do coração da mata
Um lugar que a angústia possa acalmar
À sombra da pedra ele se sentou pra descansar
Quando a dança do crepúsculo começa a brilhar
A fumaça do forno e da lenha a flutuar
Ouça, do solo da floresta pequenas vozes se libertam
Chamando e atraindo para o topo da montanha mágica
De um submundo sombrio, um sussurro tão frágil
Com vestes de névoa, agora eles se elevam
Ele é despertado por canções que com ternura
Ao redor de sua alma tecem uma armadilha
As pequenas criaturas que a rocha escondeu
Pegam sua mão na longa noite de lobos
Em rápida jornada onde o minério escorreu
Por trilhas ocultas, com a guardiã da floresta em mãos
Nunca mais o encontraram novamente
Pois na terra das gigantes ele descansou.