Genom Förgängelsens Dimmor

Osälla körer, omänskliga kall från bortom realismen
Dårskapen väcks till liv, köttet svettas ymnigt
Något börjar anta form, något bortom livets lönndom
Fasan har ett anlete, det bryter genom verkligheten

Omhuldad av vanvettets maror, dessa djupets skökor
Kroppen förlorar sin sans, uppbjuden till en vanvettig dans
Tills sinnet ej längre bär, lemmar förvridna och utröttade
Utmattad, bruten och förlorad, lämnas psyket till förfogan

Leviterar genom hädanfärdens gruvliga töcken
Buren av Dem mot mardrömmars slutdestination
Ej omsluten av gravens kylande mörker
En reslig portal tränger genom förgängelsens dimmor

Genom mig till de förlorade hoppens högborg
Genom mig till den evinnerliga smärtans bråddjup
Genom mig till de förtappade själarnas hemvist
Du som träder in här, giv upp all din förtröstan