Vid Bäckahästens Strand

Där sagomagi sen länge vistats
Vandrar jag I nattens dimma
Vattenytan togligt glimmar
Speglar stenen där runor ristats

Månen stiger på himmelns skära
Vid bäckahästens strand jag stå
Driven från skogen av fagra rå
Korpsvart vånda mitt lynne bära

Näckens frände lurar I djupet
Lockar mig med vacker musik
En stjärnfager skepnad älvalik
Mitt liv är till sist förlupet

Vid bäckahästens strand
Blickar jag mot den trolska sjö
Där varelser trollband
Båd reslig dräng och fager mö

Skogstjärnens svarta yta mig lockar
Sjön är berusad av trolsk magi
Jag ynneligt vet vad som dväljs däri
I djupet under växter och stockar

Jag skrymtar så den prålande fåle
Stigandes upp ur djupets sjö
Skymningen är beredd att dö
Häst I allians med Hin Håle

Jag skrider så mot Näckens frände
Statt upp på fålens våta rygg
Den trolska gestalt är annat än skygg
Våra fjät svinner uti djupets ände

Vid bäckahästens strand
Blickar jag mot den trolska sjö
Där varelser trollband
Båd reslig dräng och fager mö

Där sagomagi sen länge vistats